Irish setters are first and foremost a gundog. It is the primary requirement for which the breed was developed, but this one fact has resulted in more confusion than any other facet of the breed. If the dog you possess is not able to fulfil that most basic function, then you are denying a base truth about the breed. Accepting this simple truth, it is logical that the dog must be built, so that it can perform the tasks required of a gundog that locates gamebirds using air scent, in areas where game is widely spaced.

The ideal Irish setter approaches perfection on two planes. The primary plane is that of its sporting heritage, the manner in which a setter hunts for, finds sets and produces game defines its purity of blood. This instincts and conformation of the dog were developed for this work and the style developed through generations of selective breeding, is as instrinsic to the breed, as its distinctive colour. The second plane of exellence is how closely the individual animal approaches the bodily form defined in the breed standard. The authors of the original standard were precise in that difination, but since the time of writing, there have been many, who interpreted the standard to suit a very different type of dog to that developed in Ireland.

Those who wish to do justice to our beautiful breed need to examine the ideas and opinions that they have formed, so that, their perception of the breed, allows for its fulfilment as beautiful working dog. One without the other cannot ever be considered to be complete.

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Stående fågelhund, specialiserad för jakt på hönsfågel.

Ursprunget till den irländska settern är tämligen ungt, även om det går att föra tillbaka till tidigt 1700-tal. Dessa ursprungliga settrar blev utan tvekan populära i Irland under 1700-talet, där de tränades att finna fågel för avskjutning. Även om den röda settern var förhållandevis ovanlig under tidiga delen av 1800-talet så växte dess popularitet stadigt under seklets gång.

När Irländska Setter Klubben bildades i Dublin 1882 var det många som trodde att den röda settern var den enda existerande settern. Från den dagen och framåt ökade populäritet för den röda settern, medan den röd och vita settern minskade. Mot slutet av 1800-talet exporterades redan den röda settern i avsevärt antal och ökade också utanför Irland. Rasen är numera lika vanlig i Storbritannien, Europa och USA som den är i Irland. En del ägare kom att betrakta den irländska settern som en vacker sällskapshund i stället för en användbar jakthund. Dock ställer Irländska Kennelklubben krav på att rasen skall klara svåra fältprov, vilket har bevisat att irländsk setter är mycket mer än ett vackert utseende.
 

De brittiska stående fågelhundarna är de enda jakthundar vars rörelser även bedöms vid jaktprov, och det är av stor betydelse för prissättningen. De skall gå i en flytande friktionsfri galopp i hög fart med högt buret huvud under lång tid. En stor tung hund får en skumpig och gungande galopp som är otypisk för dessa raser, vars jaktform är mycket estetiskt tilltalande för alla som uppskattar vackra hundar och rörelser.

Irländsk röd setter skall vara livlig och vig och göra mer intryck av senighet och styrka än av kraftfull muskelmassa.

Irländsk röd setter skall vara en utomordentligt duktig jakthund, som också är en tillgiven och lojal familjehund. Den skall vara intensiv, ädel och intelligent, en hund full av kvalitet.

Huvudet skall vara långt och torrt, inte smalt eller snipigt och utan grovhet.
Skallparti:
Skallen skall vara oval, från öra till öra, med väl markerad nackknöl. Ögonbrynsbågarna skall vara markerade.
Stop:
Stopet skall vara väl markerat.
Nostryffel:
Nostryffeln skall ha vida näsborrar och vara mörkt mahognyfärgad, mörkt valnötsfärgad eller svart.
Nosparti:
Nospartiet skall vara långt, måttligt djupt med en tämligen tvär profil.
Läppar:
Läpparna får inte vara för hängande.
Käkar/tänder:
Käkarna skall vara starka och av nästan samma längd. Bettet skall vara saxbett.
Ögon:
Ögonen skall inte vara stora. Ögonfärgen skall vara mörkt hasselnötsbrun eller mörkt brun.
Öron:
Öronen skall vara medelstora, ansatta lågt och långt bak på huvudet. De skall vara tunna och hänga i ett mjukt veck tätt intill huvudet.

Halsen skall vara medellång, lätt välvd, muskulös men inte grov och utan lös halshud.

Kroppen skall vara i proportion med storleken.

Rygglinje:
Rygglinjen skall gradvis slutta från manken till svansen.
Ländparti:
Ländpartiet skall vara muskulöst och lätt välvt.
Bröstkorgen:
Bröstkorgen skall vara djup och framifrån sett smal. Revbenen skall ha god välvning och ge gott utrymme för lungorna men bröstkorgen får inte vara tunnformig.
Underlinje:
Underlinjen skall slutta i en rak linje från buken till armbågen.
Svans:
Svansen skall vara medellång och i proportion till kroppsstorleken. Den skall vara tämligen lågt ansatt, kraftig vid roten och gradvis avsmalnande mot spetsen. Den skall bäras i höjd med, eller under rygglinjen. En något högt hållen svans tillåts för hund vid jakt, när den tagit fast stånd för fågel.

FRAMSTÄLL
Skulderblad:
Skuldrorna skall vara torra, långa och väl tillbakalagda.
Armbåge:
Armbågarna skall vara fria, i jämnhöjd med bröstkorgen och varken inåt- eller utåtvridna.
Underarm:
Frambenen skall vara raka, seniga och med god benstomme.
Tassar:
Tassarna skall vara små och fasta. Tårna skall vara starka, tätt slutna och knutna.

BAKSTÄLL
Bakstället skall vara brett och kraftfullt.
Lår:
Låren skall vara långa och muskulösa.
Knäled:
Knälederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna.
Underben:
Underbenen skall vara långa och muskulösa.
Has:
Haslederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna.
Mellanfot:
Mellanfoten skall vara kort och stark.
Tassar:
Baktassar, se framtassar.

Rörelserna skall vara fria och flytande med hög huvudhållning. Bakstället skall ge ett friktionsfritt och kraftfullt påskjut. Frambenen skall nå långt fram som om hunden drog in marken under sig, dock med bibehållande av den låga, långa steglängden. Korsande eller vevande rörelser är högst oönskade.

Pälsstruktur:
Pälsen skall vara kort och fin på huvudet, framsidan av benen och på öronspetsarna. På andra delar av kroppen och benen skall pälsen vara måttligt lång, slätliggande och så fri som möjligt från vågor och lockar. Behängen på övre delen av öronen skall vara långa och silkiga. Behängen på baksidan av fram- och bakbenen skall vara långa och av fin struktur. Behängen på buken skall vara måttligt långa och bilda krås, som får nå upp på bröstet och strupen. Tassarna skall ha god behåring med fransar mellan tårna. Svansen skall ha måttligt lång fana, vilken gradvis avtar i längd mot svansspetsen. Behängen skall överallt vara raka och åtliggande.
Pälsfärg:
Pälsfärgen skall vara varmt kastanjeröd utan några inslag av svart. Vita tecken i bröstet, på strupen, hakan eller tårna, eller en liten stjärna i pannan, eller ett smalt streck eller bläs på nosen, eller i ansiktet, är inte diskvalificerande.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Mankhöjd:
Standarden föreskriver inget mankhöjdsmått, men som riktlinje kan anges 55-65 cm. Ett mått som är i överensstämmelse med den irländska rasklubbens rekommendation.

Den irländska settern är en jakthund vars huvudsakliga uppgift är att söka och finna hönsfågel. den skall fatta stånd för kroppsvittring, på order resa viltet och efter skott på kommando apportera och avlämna fågeln till jägaren.

Den typiska irländska setterns vänliga och behagliga natur gör den också till en tillgiven och lojal familjemedlem.

Beteende mot människor
Utåtriktad och glad med en utpräglad vilja att vara till lags. Attityden är oreserverad mot främmande människor.
Rädsla mot främmande är ett allvarligt fel.

Söket
Söket skall ske i en friktionsfri och elegant galopp med högt buret huvud och en rörlig svans. Det skall vara energiskt, snabbt, lagom stort och med tydligt begär att finna fågel. Söket skall vara ett självständigt, regelbundet kryssök där hunden vänder rätt mot vinden.

Stånd
Ståndet, som är ett medfött beteende, skall vara stramt, intensivt med skarp markering av funnet vilt. Ståndet bör vara stående och med orörlig svans.

Beteende före och efter skott
Avancering och resning skall ske villigt under förarens kontroll. I uppflog och skott skall hunden hålla sig lugn.
Vägran att avancera mot, eller resa vilt är ett allvarligt fel liksom skottberördhet.

Apportering
Viljan att apportera är oftast inte så starkt utpräglad som hos t.ex. retrivern. Däremot kan bytesmedvetenheten vara så pass utvecklad att den irländska settern självmant apporterar. Oftast krävs dock en systematiskt genomförd lydnads-apporträning. Färdigutbildad är den en duktig apportör som skall söka och hämta dött eller skadskjutet vilt snabbt och effektivt och med ett mjukt grepp. Den irländska settern skall kunna apportera både på land och i vatten.

Sekundering
Sekundering är ett medfött beteende som innebär att hunden fattar stånd inför synintrycket av en annan stående hund. Sekunderingsförmågan anses vara ett adelsmärke för en stående fågelhund.

STYLE
Must be racy, full of quality, and kindly in expression.

HEAD
Should be long and lean, and not coarse at the ears. The skull oval (from ear to ear), having plenty of brain room, and with well defined occipital protuberance. Brows raised, showing stop. The muzzle moderately deep and fairly square at the end. From the stop to the pint of the nose should be long, nostrils wide and the jaws nearly equal length, flews not to be pendulous. The colour of the nose dark mahogany, or dark walnut or black, and that of the eyes (which ought not to be too large) dark hazel or dark brown. The ears to be of moderate size, fine in texture, set on low, well back, and hanging in a neat fold close to the head.

NECK
Should be of moderate lenght, very muscular, but not too thick, slightly arched. Free from all tendency to throatiness.

BODY
Should be proportionate. Shoulder blades fine at the point, deep and sloping well back. The chest as deep as possible, rather narrow in front. The ribs well sprung, leaving plenty of lung room. Loins muscular, and slightly arched. The hind quarters wind and powerful.

LEGS AND FEET
The hind legs from hip to hock should be long and muscular, from hock to heal short and strong. The stifle and hock joints well bent, and not inclined either in or out. The forelegs should be straight and sinewy, having plenty of bone, with elbows free, will let down, and, like the hocks, not inclined in or out. The feet small, very firm, toes strong, close together and arched.

TAIL
Should be of moderate lenght, proportionate to the size of the body, set on rather low, strong at the root, and tapering to a fine point; to be carried as nearly as possible on a level with or below the back.

THE COAT
On the head, front of the legs and tips of the ears should be short and fine, but on all other parts of the body and legs it ought to be of moderate lenght, flat, and as free as possible from curl or wave.

FEATHERING
The feather on the upper portion of the ears should be long and silky; on the back of fore and hind legs should be long and fine; a fair amount of hair on the belly, forming a nice fringe, which may extend on the chest and throat. Feet to be well feathered between the toes. Tail to have a nice fringe of moderately long hair, decreasing in lenght as it approaches the point. All feathering to be as straight and as flat as possible.